Att vara hemma efter 2,5 vecka i Chile med två underbara tjejer känns välidgt annorlunda. Här hemma är allting som vanligt, inga större förändringar har inträffat. Däremot i en själv har mycket förändrats. Den här resan har varit planerad långt innan flygbiljetterna köptes den 28 augusti, så att den är över nu är obegripligt. Jag är full av lycka samtidigt som ångesten och saknaden hugger till regelbundet. Ångest och saknad över att det kommer ta ett tag tills vi träffar Mika igen. Att vi inte kan säga till varandra att "jag är hos dig om fem minuter" är jobbigt. För även om vi kan prata med varandra på skype är det inte samma sak som att träffas fysiskt. En kram från ens bästa vän är bland det bästa man kan få.

 

Men jag är så glad över att vi har tagit vara på all tid. Ingen tid har gått till spillo och vi har upplevt saker bara bästa kompisar kan. Alla tre har fått minnen för livet, många sjukligt roliga minnen. Jag tror att jag inte har skrattat och känt mig så oerhört lycklig på väldigt länge. Vi vet att det kommer bli fler sjukligt roliga minnen för det här var verkligen inte sista gången Moa och jag åker till Chile. 

 

Jag är också enormt imponerad och stolt över min och Mikas och Moas och Mikas vänskapsband. Även fast vi inte hade träffat varanda på 1,5 år kändes allting precis som vanligt. Allt i våra världar har förändrats, allt förutom vår vänskap. Det här låter "klichéigt" men vår vänskap krossar faktiskt Atlanten.